von Frank-Einsteins VandringsTips.se

Gillar du att vandra och göra utflykter? Detta är en blogg som tipsar om fina naturområden i Västra Götaland, Halland + lite mer

Vandringsled Roparudden vid Läckö slott bjuder på sagolikt vacker natur. Lidköpings kommun.

Övrigt Västra Götaland Bad, Bilder, Friluftsliv, Nature reserve, Photos, Ronny Sveum, Schweden, Sweden, Viewpoint, Vänern, Västsverige, adventure, aktivitet, blommor, culture, dagsvandring, dagsvandringar, filmare, filmer, foto, fottur, frilufsa, friluftsaktivitet, fritid, hiking, hälsa, inspiration, kultur, motion, natur, nature, naturguide, naturområde, naturreservat, naturstig, outdoor, promenad, promenaden, promenadguide, promenadstråk, promenera, resa, sevärt, skogspromenad, skogsvandring, skärgård, strandpromenad, tourism, trail, trekking, turism, upplevelse, ute, utflykt, utflyktsmål, utsikt, vandra, vandring, vandringsled, vandringsleder, vandringstips, vandringstur, video, vildmark, västra Götaland, wandern Permalink1
4 km lång vandringsled i vacker natur vid Vänern. 
(Beautiful hiking trail at Läckö Castle north of Lidköping. Length 4 km)
 
Om du är vid Läckö slott, missa då inte den jättefina vandringsleden ut till Roparudden väster om slottet. Man bjuds på riktigt vackra vyer över slottet och Vänerskärgården. Detta är kort och gott en riktig höjdare, kära läsare. Vandringsled Roparudden skrapade ihop full pott med gillapoäng för den skönhetsupplevelse jag berikades med under dom första tre av vandringsledens fyra kilometer. 
 
Maj 2018.
Jag hade dock ingen kännedom om Vandringsled Roparudden när jag körde upp till slottet. Jag var på väg hem till Göteborg från Kinnekullle när jag bestämde mig för att ta en avstickare till slottet. Jag hade länge velat se det, och nu var jag ju så nära.
Parkeringsavgiften var 30 :- för en dagsbiljett. Men jag skulle ju bara stå parkerad en liten stund, så jag försökte komma undan med mindre. Men det lyckades jag inte med. Strax intill parkeringsplatsen vid toaletterna fann jag information om Vandringsled Roparudden, se nedan. Jag fick en helt underbar kvällsvandring, den var så givande att jag inte ens missunnade Lidköpings kommun parkeringspengarna. 
  
 
Strax nedanför parkeringsplatsen (norr om) kom jag fram till en tjusig liten röd stuga, bild ovan. 
 
Sedan styrde jag stegen mot slottet, en ganska stor kåk som verkade växa sig större ju närmare jag kom. Jag funderade på hur många spöken det får plats i ett så här stort slott. Jag menar, slottet har ju anor från 1200-talet, så det måste krylla av spöken innanför väggarna.  
 
Det här vill jag inte kalla ett kråkslott. Jag tycker att Läckö slott är ett av Sveriges vackraste slott, och min smak måste anses vara mycket gångbar. För 2001 blev slottet valt till Sveriges vackraste och 2013 vann slottet stora turismpriset.  
 
Sedan förflyttade jag mig till startplatsen för vandringsleden väster om slottet. Nu skulle jag följa blå markeringar. Den första biten hade den följe med den bruna leden, "naturkul för alla", med bl.a. frågor för stora och små. 
 
Bild ovan: Här delade sig vandringslederna. Vandringsled Roparudden fortsatte utmed viken norrut. 
 
Styvmorsvioler fanns det gått om längs stigen. Platsen nedan har fått namnet Camp Urberget. I vindskyddet skall det gå bra att övernatta. Men jag gissar att det är mer aktuellt för dem som är ute på en längre vandring, typ fem varv. Eller om man inte har budget för ett hotellrum på Naturum.
 
Nu blev det att knata på trevlig stig och på berget, hela tiden med fin utsikt.   
 
Sicken njutbar promenad. På ena sidan hade jag skogen med alla vilda djur och på den andra slottet och viken + en bänk jag inte kunde sitta på.  
 
Och så hade jag kommit fram till en fin rastplats med möjlighet att grilla. Men även här var bänkar och bord nyoljade. Det gjorde mig dock inget, jag ville nämligen stå upp och njuta av utsikten. Nu hade jag väl promenerat en kilometer skulle jag tro. 
 
Vandringsleden är lite lätt småkuperad när man tar sig fram på berget längs vattnet. Men inga stora backar, bara smått och knixigt. Nu befann jag mig också i Kållands skärgårdars naturreservat. 
 
Nu hade Kinnekulle tittat fram i sydost, bild ovan.  Allteftersom man rundar udden får man nya vyer att vila ögonen på. 
 
Nu hade jag tagit mig upp till Roparudden, den yttersta spetsen i norr. Tror det är den man ser bakom bänken.  Där stod man alltså förr i tiden och ropade eller signalerade över till ön Stora Eken att man ville bli hämtad. Det var när Stora Eken var bebodd från 1500-talet till 1960-talet. Detta var information som vissa av er redan läst tidigare i detta inlägg. 
Även denna bänk och bord var nyoljad, så det blev att stå upp och fika. Med myggornas hjälp blev det en expressfika. 
 
Bild ovan: Här hade jag kommit fram till ett båthus. Nu hade jag ca: 1 km kvar och nu lämnade vandringsleden vattnet, för gott.
 
Bild ovan: Vad hände nu, varför blev det grusväg efter Båthuset och varför har man valt att vandringsleden skall följa den resten av biten fram till slottet? Och varför var det så mycket myggor?
När jag var tillbaka vid slottet tog jag mig ut på den långa bryggan vid Naturum, bild nedan. 
 
Här ute på bryggan var det myggfritt, och nu så här sent även människofritt. Jäkla va gött jag satt på soffan, alldeles för mig själv och funderade. Funderade på om inte vandringsleden är bäst att gå åt motsatt håll, alltså medsols så att man betar av den lite tråkiga grusvägen först och får allt det fina sedan..
 
Jag avslutar detta promenadtips där jag började, med en bild på det vackra slottet. Jag fick en helt ljuvlig kvällspromenad och jag känner att det inte finns någon anledning att spara på lovorden. Jag vill verkligen lyfta fram den här vandringsleden som något extra. 
  
 
Man kan åka buss från Lidköpings resecentrum till Läckö slott. Tar ca: 50 minuter. 
 
Film från detta promenadtips. (Movie from this hiking tips, but sorry I speak Swedish). 
 
Barnvagnsvänlig promenad? Nej.
 
Och du har väl koll på att alla mina vandringstips nu finns på denna google karta. Du hittar även länken i menyn högt upp på vänster sida.
Alla vandringstips finns även i bokstavsordning på kommun om du scrollar ned en liten bit i menyn från toppen.

Besök på Agardhsgatan i Båstad och prat om att köpa nya vandringsskor

Vandringar Skåne Bilder, Photos, Ronny Sveum, Schweden, Sweden, aktivitet, blommor, culture, foto, fritid, inspiration, kultur, promenad, promenadstråk, promenera, resa, sevärt, tourism, turism Permalink1
Om man har vägarna förbi Båstad ta då en promenad på Agardhsgatan och ägna en stund åt att titta på alla dom tjusiga gamla trähusen. Husen på Agardhsgatan var dom enda som man lyckades rädda undan den stora branden i Båstad 1870. Idag är gatan en sevärdhet med sina låga pittoreska trähus och blommande rosor. 
 
Men först några ord om köp av vandringsskor. Ibland får jag höra saker som gör mig mörkrädd mitt på dagen. 
 
Så sent som för en vecka sedan när jag var inne i en sportbutik fick jag höra ord som nästan fick mig att tappa öronen och gamla minnen väcktes till liv. En tjej berättade för expediten att hon var uppspelt och inpirerad därför att hon för första gången i sitt liv skulle ut på långvandring i fjällen och därför ville investera i ett par bra vandringskängor. Hon skulle börja vandra redan om tre dagar. Jag ville gått fram till henne och ruska om henne och berätta för henne att jag vid tre tillfällen fått avbryta mina vandringar för att någon i gänget valt att gå i nya kängor som inte varit ingådda. Jag har själv råkat ut för det en gång för många årsedan då jag gick en tvådagarstur. Det var ett rent ¤%#¤€ andra dagen. Visst finns det plåster som fungerar som förstärkt hud och annat, men ........ lite bättre planering är önskvärt. Det hjälper inte om kängorna känns bra i affären, ofta hjälper det inte ens att man gått några kilometer i dem. Jag kom ca: 12 km innan mitt ¤€¤# började.
Men tjejen såg glad ut när hon promenerade iväg med sina nya kängor. Alla fötter är olika bra på att anpassa sig till nya skor, så jag hoppas att det gick bra för henne i fjällen. 
 
Båstad juni 2018.
 
Bild ovan: Det var fullt drag på torget. Strax intill torget ned mot vattnet hittar man Agardshgatan. 
 
På bilden ovan står vi i slutet av Agardshgatan och spanar i riktning mot torget. Vi var vid den röda punkten längst ned på kartan och följde Agardshgatan mot nästa röda punkt.  
 
Bild ovan: Det var tack vare denna tipspromenad som vi kanske blev smartare än en femteklassare på Agardshgatan och branden 1870. 
 
Ibland fick vi en skymt av Laholmsbukten mellan huslängorna. 
 
Vi fick en mysig stund på Agardshgatan, kan varmt rekommenderas för dem som är intresserade av gamla hus. Men jag tyckte att nyare bilmodeller störde helhetsintrycket på gatan. Jag tycker att man skulle införa en regel som förbjuder bilar av senare årsmodell än typ T-forden på Agardshgatan, så att turister som jag kan ta bra och tidsenliga bilder. 
 
Nedan några bilder som får mig att le och må bra. Tydlighet, kraft och nostalgi. 
 
Bild ovan: Till och med den gamla resväskan var på plats på taket. 
 
Jag och far passerade inom Båstad på väg ut på Bjärehalvön, där vi kom att titta till Hallands Väderö och Grevie Backar. Bilder och film från dessa promenader kommer dyka upp här så småningom. Men närmast kommer ett mycket vackert promenadtips från Vandringsled Roparudden vid Läckö slott. Till dess ha det GÅTT. 
 

 

Vandring i Tresticklans nationalpark, Dals-Eds kommun.

Vandringar Dalsland Bilder, Friluftsliv, Nationalpark, Nature reserve, Photos, Promenadguide, Ronny Sveum, Schweden, Sweden, Vandrarhem, Västsverige, adventure, aktivitet, dagsvandring, dagsvandringar, filmare, filmer, foto, fottur, frilufsa, friluftsaktivitet, fritid, hiking, hälsa, inspiration, motion, natur, nature, naturguide, naturområde, naturreservat, naturstig, outdoor, promenad, promenadstråk, promenera, skogspromenad, skogsvandring, tourism, trail, trekking, turism, ute, utflykt, utflyktsmål, vandra, vandring, vandringsled, vandringsleder, vandringstips, vandringstur, video, vildmark, västra Götaland, wandern Permalink2
Jag gick Halleleden och Tresticklaleden + en avstickare upp på Orshöjden. Det blev en vandring på ca: 14 km.
 
(I walk two hiking trails in Tresticklans National Park. Hiking trail "Halleleden"  4,5 km one way, and "Tresticklaleden"  5 km loop. In total, I walked about 14 km).
 
Nu stod Tresticklans nationalpark på mitt program, 30 kvadratkilomter orörd och obruten vildmark där jag inte riskerade att stöta på några grusvägar som kunde få mig i mental obalans. Här kan man traska fram på riktiga stigar som trampats upp av människor och djur sedan urminnes tider. Parken invigdes av våran konung Carl XVI Gustav 1996. Syftet med nationalparken är att bevara ett spricklandskap av ödemarkskaraktär med omfattande naturskogar och liten grad av kulturpåverkan.
Men för en gång skull kom jag dåligt påläst till området jag skulle vandra i. Men det räckte väl med att jag läst "Naturskogsområde i Dalsland som leder tankarna till tomtar, troll och älvor" för att jag skulle förstå att det kommer att handla om mörk "dyster" granskog, som endast öppnar sig vid sjöarna. Men tänk så fel jag hade. Den del av Tresticklan jag fick uppleva bjöd på en trevlig ganska öppen terräng med många små sjöar. "Nationalparken Tresticklan är en stor, av människan relativt opåverkad naturskog, som präglas av glesa och karga tallträd och där den dominerande naturtypen är hällmarkstallskog", skriver wikipedia.
 
Jag hade läst att vandringslederna skulle vara kuperade och tunga, framför allt om man går i öst-västlig riktning och korsar över åsryggarna som sträcker sig i nord-sydlig riktning. Men detta är något jag inte direkt håller med om, i alla fall inte om man håller sig på Halleleden eller Tresticklaleden. Halleleden inleder i och för sig med en hyfsad stigning i båda ändar, men I övrigt var den ganska lätt kuperad. Man bjuds inga långa stigningar, mest små korta och det var glest mellan dom. Det samma gällde Tresticklaleden, som dock blev något mer kuperad efter hand. Men allt beror förstås på vad man jämför med. Det är backigt i jämförelse med att följa en sandstrand, men flackt om man jämför med Svartedalen norr om Göteborg eller Tiveden.
 
Min basecamp blev Vandrahemmet i ED. 
 
Vandrarhemmet i Ed bodde jag billigt och bra i ett charmigt rum, inte alls långt ifrån mitt mål. Från vandrarhemmet till Tresticklans östra entré vid Råbocken är det ca: 17 km. En av ägarna, Roger mötte upp mig på trappan när jag kom. Det visade sig att Roger var väl bevandrad i Tresticklan och jag fick en del bra tips levererade. 
Prislappen för att bo på vandrarhemmet var 250:- för första natten, sedan 200:- natten. Visst är det lite lyhört i den anrika gamla prästgården från 1700-talet. Men jösses, det är ju lyhört i gamla trähus och att det är lyhört behöver ju inte alls vara negativt. Nej, det måste ju ställas mot hur nyfiken man är. Nu var det dock lugnt och fridfullt trots att alla rummen var upptagna.  
 
Roger rekommenderade mig att gå Halleleden som mäter ca: 4,5 km och som sträcker sig från Råbocken in till Bodalsviken på norska sidan av riksgränsen. Man "måste" dock gå samma väg tillbaka igen. Jag nappade i alla fall på tipset, men jag kom att förlänga vandringen med Tresticklaleden som är en rundvandring på 5 km. 
 
Karta ovan: Från Ed kör man rakt norrut mot Nössemark. Det är tydligt skyltat där man skall svänga av mot nationalparken. 
 
En bit norr om Ed körde jag förbi alla dessa uppradade stenblock på båda sidor av vägen. Det såg mycket märkligt ut, som en vandrande stenarmé. Kanske var det en dåres skapelse eller modern konst. Vad det nu är för skillnad. Jag har ju i ärlighetens namn sett fulare konst på Göteborgs gator och torg.
Men vad är detta för något? Det hjälpte föga att jag kliade mig i huvudet, det fick bli en fråga för Roger. Jag fick reda på att det är en vägavspärrning från kriget, och som någon/några vill spara som krigsminne. 
 
Bild ovan: Grusvägen in till Tresticklans östra entré vid Råbocken. Det är tydligt skyltat in mot nationalparken från "stora" vägen. Detta är den enda väg som leder nästan ända in till gränsen för nationalparken. 
 
Kartan ovan: Strax norr om Rävmarken när man passerat påtthål 547 i vägen svänger man av mot nationalparken. Nä, jag räknade inte påtthålen, men många var dom och vissa stora.
 
En snabb titt på informationstavlan och vägvisningsskyltarna vid parkeringsplatsen, sedan gav jag mig iväg in i det okända. Jag började med att följa Halleleden mot Bodalsviken, eller Budalsvika som det heter på norska. Det är ca: 600 meter och en stigning på ca: 45 meter fram till nationalparkens gräns. Den första biten har man valt att grusa. Men sedan blev det stigar, underbara stigar. 
 
Det var tydligt markerat och framkomligheten var mycket bra. Här har lagts ned en hel del arbete på vandringslederna. Halleleden följer till stora delar den gamla handelsvägen "Hallevägen" mellan Rävmarken och Halden. 
  
När jag kom fram till sjön Stora Tresticklan såg jag en liten stuga strax bredvid vandringsleden. Där satte jag mig en stund och slötitta ut över sjön. Mest för att jag kunde. Stora Tresticklan är en halvmil lång och full av uddar och sund. 
 
Bild ovan och nedan: Nu hade jag kommit fram till en ståtlig bro över Tresticklasundet mellan Lilla och Stora Tresticklan. Efter bron väntade en kort brant stigning i trappa upp på berget och sedan direkt ned igen på andra sidan. Berget fanns där nog bara för att man skulle få en fin vy över Lilla Tresticklan.
 
Bild ovan: Vid detta stigskilje efter 1,5 km vek jag vänster in på rundslingan Tresticklaleden, vägvisningsskylten skymtar till vänster i bild. Tresticklaleden är som sagt ca: 5 km, men den överlappar Halleleden i 1 km. Så nu hade jag 4 km att gå på Tresticklaleden innan jag skulle vara ute på Halleleden igen. Inte helt riktigt dock, för jag hade bestämt mig för att ta en avstickare från Tresticklaleden upp på den 275 meter höga Orshöjden, högsta toppen i området. Enligt skylten hade jag 3 km dit. "Från högsta punkten Orshöjden är utsikten milsvid", skriver Länsstyrelsen. Det skulle visa sig vara mitt dummaste beslut den dagen, men det kunde jag inte veta på förhand. 
 
Kartan ovan: Halleleden sträcker sig som sagt mellan Råbocken och västerut till Bodalsviken. Tresticklaleden är rundvandringen söderut, där jag som sagt även tog en avstickare upp på Orshöjden.
 
Nu följde jag Tresticklaleden längs sjön Stora Tresticklan rakt söderut på en underbar och lättgången stig genom vacker natur. Det kan se ut som att jag promenerar alldeles ensam på bilden ovan, men tusentals myror gjorde mig sällskap på stigen. 
 
Den södra och västra delen av Tresticklaleden är något lite mer kuperad, inga stora stigningar, men det går en del upp och ned lite oftare.  
 
Men den riktiga stigningen blev upp till Orshöjden, där blev det kännbart att det gick uppåt. Och till vilken nytta tog jag mig dit upp? Till ingen alls skulle det visa sig. 
  
Bild ovan: Va %¤%#, är detta, var är utsikten. Det var fullt av träd omkring mig och jag såg ingen utsikt så långt jag kunde se. Men enligt kartan jag hade med mig, se nedan, så visade den att utsikten skulle ligga strax nordväst om vandringsleden. Men jag såg ingen vägvisningsskylt eller stig som gick åt det hållet. Jag plöjde säkert runt i terrängen i 1 timma. Nu haglade Minuspoängen in, så jag tog upp telefonen och ringde Roger. Jag fick reda på att det tidigare hade stått ett utsiktstorn vid vandringsleden men att detta var revet. Man skulle kunna se spår efter det på marken, enligt Roger. Ett nytt utsiktstorn är på gång, men det var ingen idé att jag väntade. Jag tog mig tillbaka ned på Tresticklaleden och trampade vidare norrut med mungipan hängande nere vid knävecken. Varför visar kartan på en utsikt nordväst om vandringsleden, det fick jag aldrig reda på.  
 
Bild ovan: Här hade jag precis passerat Södra Märdetjärn. 
 
Bild ovan: Längre fram på stigen skymtar vägvisningsskyltar mellan träden. Nu kom jag in på Halleleden igen och promenaden gick vidare mot Norge och Bodalsvken. Dit hade jag 2 km. Men tiden hade sprungit iväg lite för mycket på grund av all tid jag slösade bort vid Orshöjden. Så det blev att ägna mindre tid åt att fota och filma och istället fokusera på att ta längre kliv och oftare. När jag kom fram till Budalsvikens turisthytta låg den i skugga och det började även att skymma så smått. Bilder och film från hyttan blev därför något trista. Sedan blev tillbakamarschen på Halleleden till Råbocken starkt påverkad av tidspress, restaurangen i Ed stängde nämligen klockan 22:00.  
Dagen efter tog jag därför ett nytt och klokt beslut. Jag kom att ta en rask promenad in till Bodalsviken så att jag fick fotat och filmat i fullt dagsljus. Dom flesta bilder nedan är från dag två. 
 
Bild ovan: Jag passerar Norra Märdetjärn. Det blev sedan en del utför ned till Bodalsviken och norska gränsen. Jag räknade ut att jag skulle få uppför när jag skulle tillbaka. 
 
Titta på bilden ovan, Ronny hade nått fram till Norges gräns. Några steg till och jag stod framför Budalsvika turisthytta och ett gäng norsktalande gutter som var i full fart med att såga upp massvis med ved inför säsongen. Ett tufft arbete i 28 gradig värme. I solen var det säkert närmare 40. En mycket fin service så att alla vandrare som besöker hyttan kan hålla sig varma (utan att såga eller hugga ved). 
 
Det var fyra medlemmar ur Tistedalen Friluftslag som slet i värmen. Det finns ingen väg in till hyttan, så tre av dem hade åkt båt över Boksjön och in i en vik som leder nästan ända fram till hyttan. Den fjärde gutten hade cyklat 1 mil på stigar genom skogen i naturreservat Lundsnetset, om jag förstod allt rätt. 
 
Hyttan kan bokas genom Dals-Eds turistbyrå tel: 0534-19022.
 
Jag slog mig ned en stund på en av bänkarna, dom första jag sett sedan Råbocken. 
  
Om man vill fortsätta vandra på norska sidan så finns flera vandringsleder i naturreservat Lundsnetset. Roger hade tipsat mig om att gå till Tomte-Elias hule (grotta). Det var 5 km fram och tillbaka till den. På min fråga om grottan var något att se, fick jag till svar, "jo då, så där". Nu blev det så att "jo då, så där" dividerat med 5 km = promenaden blev nedlagd i brist på motivation och tid.. 
  
Nu återstod att följa Halleleden tillbaka till Råbocken. Och precis som från Råbocken är det en del uppför i början, men sedan är det en skönt böljande terräng att strosa fram i. Och bra att tallskogen växer glest så att en bredaxlad människa med två kamerastativ kunde trampa på med raska kliv genom skogen utan att slå emot stammarna när jag tog kurvorna på två ben. Ronny njöto till fullo. 
 
Nu kom jag fram till stigskiljet där jag tidigare hade vikt av in på Tresticklaleden. Strax därefter passerade jag på bron över Tresticklasundet och sedan återstod bara spurten innan jag var "hemma". 
 
Tillbaka vid parkeringen igen efter en vandring på gott och väl 15 km med snurret vid Orshöjden. Nu styrde jag kärran mot restaurangen i ED där en nygräddad megagod pizza slukades ihop med en öl av okänt märke.
 
Tresticklans nationalpark bjöd på en mycket trevlig och vacker natur. Halleleden fram och tillbaka är 9 km. Tresticklalen är 5 km, men man får dra av 1 km som överlappar Halleleden. Det blir en promenad på 13 km. Strunta i Orshöjden så länge man inte belönas med ett utsiktstorn. Det var torrt i markerna nu när jag gick, så det fungerade utmärkt för mig att vandra i löparskorna.
 
Film från detta vandringstips.  (Movie from this hiking tips, but sorry I speak Swedish). 
 
Barnvagnsvänlig promenad? Nej.
 
Och du har väl koll på att alla mina vandringstips nu finns på denna google karta. Du hittar även länken i menyn högt upp på vänster sida.
Alla vandringstips finns även i bokstavsordning på kommun om du scrollar ned en liten bit i menyn från toppen.

Till top