von Frank-Einsteins VandringsTips.se

Gillar du att vandra/promenera. Detta är en blogg som tipsar om fina naturområden runt Göteborg, Västra Götaland, Halland + lite mer

En vecka på Madeira, oktober 2014

Madeira Madeira, Pico Ruivo, Porto Moniz, Rabacal, natur, promenad, promenera, upplevelse, vandra, vandring, vandringsled Permalink0
24 oktober 2014

Då är man hemkommen efter att ha genomlidigt en vecka nere på Madeira. Detta inlägget är väl i huvudsak riktat till min kära familj och vänner som möjligtvis har funderingar kring hur vi hade det där nere på den vackra gröna vulkanön. Men visst, skall du resa till Madeira kan du kanske få ut något av att läsa detta inlägg, du kan ju i alla fall få några tips på vad du kan uppleva på Madeira.

Men en sak är jag i alla fall säker på, ni hade sämre väder här än vad vi hade där. För med en snitt temperatur på 23 grader frös vi aldrig på dagarna, undantaget när vi blev attackerade av ett tropiskt regnväder mitt ute på en levada promenad. Men sådant är vädret på Madeira, det kan skifta blixtsnabbt. Och att det faller ned en hel del regn är inte konstigt, det finns ju regnskog på öa.  

Nu skall vi i ett ganska högt tempo (tror jag) ta oss genom vår resa med hjälp av en massa bilder och förvirrande text. Och så småningom skall jag nog lyckas värpa fram ett filmklipp från denna resa, när nu filmen blir klar.

Tisdagen den 14 oktober 2014

Vid 8.30 tog jag och far plats i flygplanet för färd ned till Madeira. Vi reste denna gång med Solresor, för första gången faktiskt. Allt klaffade förträffligt på nedfärden. Visst, en spik i noshjulet som fördröjde avresan en timma fick vi stå ut med, men annars gick allt som planerat. Riktigt bra avstånd mellan flygstolarna också vilket gjorde resan bekvämare. Ett stort plus till Primera Air.

Vi anlände till Funchal och vårat hotell Florasol vid 15 tiden. Efter incheckning bar det iväg långt upp i huset. Att bo så högt upp som på nionde våningen märkte vi var negativt när någon hade feset i hissen.

Snart stod vi på balkongen och spejade ned över Funchals stora hotellområde Lido som ligger i den västra delen av staden. Vi bodde på gatan Est Monumental som är gatan med stort G i denna del av staden. Här fanns det shoppingaffärer och restauranger i överflöd.  

Funchal har drygt 103 000 invånare och är beläget långt ut i öster på sydkusten. Staden är omgiven av höga berg och klättrar högt uppåt dom grönklädda sluttningarna. Madeira tillhör Portugal och Funchal är regionens huvudstad. 
 
Vi började med att kolla omgivningen runt hotellet, t.ex. badet Lido och lite av den fina strandpromenaden. Den spetsiga klippan ute i vattnet kallades för Rocken.
 
Linbana upp till byn Monte
 
Dag två började vi med att ta bussen in till Funchal. Från hotellet gick det gratis bussar in till city ca: en gång i timman. Vi skulle ta linbanan upp till den lilla byn Monte som ligger högt uppe i berget ovanför Funchal. Men vi hade en dålig karta så det tog sin lilla tid att finna vart linbanan startade. Tack vare, eller på grund av det fick vi se lite av gamla staden också. Vi han även med en liten tur ut på piren vid badstranden strax bredvid kajen där dom stora kryssningsfartygen lägger till. Men till sist var tiden kommen för att åka upp med linbanan. Linbanan startade nästan helt nere vid vattnet i gamla stan. Om inte mitt minne sviktar så var priset för linbanan 10 euro en väg och 15 euro om man köpte en tur och retur biljett. Tur och retur biljett passade oss utmärkt, vi ville ju gärna ned igen.
Ingen kö eller väntan utan vi var snabbt placerade inuti den lilla blåa korgen. Den här attraktionen var inte alls dum, fina vyer över Funchal. Om än lite disigt. Ungefär halvvägs upp "flög" vi över motortrafikleden VR1. Bilarna passerade här över en hög bro.
 
På toppen av linbanan fanns en restaurang. Här kom vi att förtära en hamburgare. Hyfsad smak och hyfsat pris. Här kan man också titta till parken Monte Palace Tropical Garden. Den skall vara bland dom finaste i sitt slag. Ingången ligger strax bredvid linbanestationen. Går man till höger på bilvägen bakom linbanestationen kommer man ned till den vita linbanan. Den kan man åka NED till den botaniska trädgåden Jardim Botanico. Men vi ville inte betala för att gå i någon trädgård. Vi promenerade istället bort till Montes fina kyrka, Nuestra Señora del Monte. Från toppen av kyrktrappan hade man fin utsikt över Funchal. 
 
Från kyrkan här i Monte kan man åka korgsläde nedför berget på smala gator. Släden styrs "förhoppningsvis" av vitklädda män i stråhattar. Skall vara en kul upplevelse. Men vi läste någonstans att slädturen bara skulle ta oss halvvägs ned till city igen. Man skulle få kliva ur släden vid Livramento, var nu det låg någonstans. Så därför valde vi att åka linbanan ned igen.
 
Väl nere i Funchal tittade vi till några fina små parker där vi fick uppleva blommor och djur av alla de sorter, bl.a. Papegojblommor (bild 3 nedan). Nere vid hamnen på samma ställe som vi klivit av bussen hämtade busschauffören upp oss för färd tillbaka till hotellet.
 
Pico Ruivo, madeira högsta topp.
 
Från dag tre som var torsdag och fyra dagar framåt hade vi hyrt bil. Då räknar jag dagen då vi kom till Madeira som den första. Det blev jag som rattade bilen hela tiden, lite synd om man nu skall vara lite efterklok. Jag hade gärna filmat lite från alla dom spännande vägar vi åkte på, men men. 
 
Första bilfärden gick mot Pico Ruivo, så det bar iväg på VR1 öster ut. Vi körde upp till Santana på östra nordkusten. Men vi körde inte genom den långa tunnel som leder fram till Santana, utan vi tog den gamla vägen över fjället från Faial. Här fick vi många fina vyer. Och det var en lyckoträff att välja denna väg då vi kom rakt på vägen upp till Pico Ruivo. Eller rättare sagt vägen upp till Achada do Teixeira, som det heter där ifrån man startar vandringen. Men det var skyltat mot Pico Ruivo. 
 
På väg upp mot Achada do Teixeira körde vi förbi en fin liten utsiktstopp. Den var utmärkt med en skylt med kikare på "Miradouro", vilket tydligen betyder utsiktplats. Ni ser toppen på bilden ovan, man parkerade på den lilla parkeringsplatsen till höger i bild. En kort fin stig/trappa leder upp till toppen. Bild nedan: far vinkar från första avsatsen.
 
Bilden ovan är plåtad av far. Människan på bilden är jag.
 
Hm..., nu var det egentligen så här. Vi kom inte upp till Pico Ruivo denna dag. Det låg regnväder över topparna och blåste 30 sekundmeter. Det skulle varit svårt att hålla kameran helt stilla. Så vi stack ned igen. Men här i inlägget hoppar vi nu fram två dagar till lördagen så skall jag visa hur det såg ut på väg upp till Pico Ruivo. 
 
Parkeringsplatsen uppe på Achada do Teixeira ligger på 1535 meter över det blåa havet. Nu skulle vi ta oss upp på Pico Ruivos topp 1861 (möh). Dit upp var det 2,8 kilometer. Detta är den lättaste vägen att ta sig upp på Pico Ruivo. Man går på en fin stengång hela vägen upp, dock blir det ganska mycket trappor mot slutet när det brantar till. Lider du av svindel är detta en bra väg upp, det finns egentligen inga luftiga partier.  
 
Redan efter några hundra meter när vi gick upp över bergryggen såg vi framför oss höga och taggiga kammar på vulkanbergen. Ett spännande landskap väntade oss. 
 
Bilden ovan är plåtad av far. Här dök Pico Ruivos topp upp framför oss. Den vita pricken till höger om toppen är ett litet café/bar som leden går förbi.
Bilden nedan: Då hade vi bara 1.1 km uppförsbacke kvar.
 
I den branta bergsidan till vänster om oss kunde vi se "stigen" som kom från Pico do Arieiro (1810 möh). Den vandringsleden är mycket häftigare (luftigare) än den vi gick. Man kan köra bil helt upp på Pico do Arieiro, som är den tredje högsta toppen på Madeira. Men den vandringen skulle ta oss runt 8 - 9 timmar fram och tillbaka, eftersom vi går och filmar och plåtar. Jag var ett tag inne på att vi skulle gå från Pico do Arieiro upp till Pico Ruivo och sedan ned till Achada do Teixeira. Men jag kände att det blev lite för omständigt att sedan lösa det med taxi tillbaka till Pico do Arieiro  (tyckte jag då, fast jag ångrar mig nu). Så det fick bli den softa vägen upp till toppen.
 
Vädret skiftate på nolltid. Ena stunden var det blå himmel och sol, sedan var bergen övertäckt av moln och det blev svinkallt. Så jackan åkte av och på ett antal gånger under promenaden.
 
Här vid skyltarna går vandringslederna ihop. Fyra vandringsleder möttes här. Strax ovanför kom vi fram till cafét/baren. Där inne var allt lite dyrare. Men det var inte så konstigt. Skogvaktarna som driver stället släpar allt uppför berget i ryggsäck. Vi köpte två läsk och två chokladbitar, mums.
Nu hade vi bara resten kvar till toppen, och det var väl ungefär 300 meter i runda slängar. Jag observerade att många var röda i ansiktet och flåsade tungt på väg mot den hägrande toppen. Jag funderade på om jag skulle bilda "vågen" ihop med far för att stötta dom, men jag lät bli.
 
Bild ovan: I berget ser man vandringsleden som gick vidare väster ut.
 
Kartan ovan. Så här tog vi oss till Pico Ruivo. Vi svängde av motorled VE1 i rondellen där den går in i den långa tunneln mot Santana. Vi körde istället gamla vägen över fjället. En bilfärd genom ett härligt frodigt bergslandskap. Och väl inne i Santana stötte vi på bilvägen upp mot Pico Ruivo.  
 
Promenad till Cais do Sardinha
 
Nu backar vi tillbaka till torsdagen igen och fortsätter där vi avbröt Pico Ruivo turen. Istället stack vi längst ut på östkusten, ut på den smala tarmen utanför Canical. Man kör väg "VR1" ut till Canical och sedan fortsätter man till väg "ER109" tar slut. Då är man vid Baia D’Abra och startpunkten för en mycket fin promenad ut till Cais do Sardinha. Här fanns många parkeringplatser. Men stället är populärt så jag vet inte om det blir helt fullt fina dagar. Men denna dag blåste det som &¤#% och ett lätt duggregn i luften + att det hade sprungit iväg till sena eftermiddagen. Så inget problem att hitta en ficka till bilen.
 
Tyvärr blev denna promenad rumphuggen. Jag hade gärna gått hela den här turen för det var jättefint här. Den 3 km långa promenaden (en väg) går genom ett mycket vilt område med vulkanklippor och djupa raviner. Att det dessutom blåste lätt storm gjorde den dramatiska norra sidan än vildare och ogästvänligare. Men klockan hade sprungit iväg lite för mycket på dagen, och ett surt duggregn som blåste in över oss gjorde att vi bara gick ungefär 1 km på leden.  Men som sagt, vilken natur. Vi vände när vi kom ut till dom branta klipporna på norra sidan, här höll vi på att blåsa bort. Området är skyddat som naturreservat, främst för dess växtlighet. Men för den ovanes öga såg området mest kargt och kalt ut.
 
Bild ovan: På tillbakaväg från vår ofullbordade vandring (jätte snyft). Högt upp i berget bakom far kan man se stigen en bit ovanför dom mäktiga stupen.
 
Här ligger platsen för promenaden ut till Cais do Sardinha. Man kan ta buss hit från Funchal. Linje 113 har jag för mig, den stoppar på parkeringen.  
 
Så var det fredag och det dags att styra bilen mot nästa "misslyckande". Vi skulle ge oss av upp på Paul da Serra, Madeiras stora högplatå (1500 möh) för att gå en levada vandring vid Rabacal. Så bidde det inte riktigt. Någon hade stängt av vägen upp till Paul da Serra från öster. Antagligen hade ett ras ägt rum. Det fanns ingen hänvisning. Så det blev en biltur via Sao Vicente upp till Porto Moniz på västra nordkusten. Här kan man bada i naturliga havspooler bland vulkanklippor "gratis". 
 
Porto Moniz

Vägen utmed nordkusten är inte lika spännande nu som den var en gång i tiden. Nu går stort sett hela sträckan i tunnel. Vansinnigt träligt.

Dom 5 översta bilderna nedan är från bilväg ER228 vid Terra Grande norr om Ribeira Brava.  Här körde vi på en spännande bilväg direkt väster om bergsmassivet med Pico Ruivo. Toppen låg inbäddad i ett moln.

Bilden ovan är plåtad av far. Röda flaggan vajade, badförbud.
 
Från Porto Moniz körde vi upp mot Rabacal, från detta håll kom vi fram. Det var en fin körning över högplatån. Men klockan hade nu blivit för mycket för en levada vandring. Men vi tog en titt från parkeringsplatsen ner mot Rabacal.
Så vi bestämde oss för att skjuta på levada vandring Rabacal till söndagen, som var sista dagen vi hade bilen. Jag körde sedan en förskräckligt dålig väg (ER209) ned från fjället till sydkusten. Det var mer gropar än väg att köra på.
 
Bild ovan: nere i dalen syns gården Rabacal. Dit ned gick en 2 km lång bilväg från parkeringsplatsen vid stora vägen (ER110). Men den var spärrad med en bom. En minibuss körde vandrare upp och ned för en avgift på 3 euro. Från Rabacal utgår flera fina levada vandringar. Bl.a. till Risco och dom 25 vattenfallen som skall vara riktigt fina levada promenader.
 
Bilden ovan är från parkeringsplatsen ovanför Rabacal.  Där ifrån körde minibussen ned till Rabacal.
 
På söndagen var det skyfall och blåst till en bit ut på eftermiddagen. Vi hade väl nästan gett upp att komma iväg upp till Rabacal denna dag, men så blev plötsligt vädret lite lättare. I alla fall i Funchal. Så vi satte oss i bilen och körde upp till Rabacal för att om möjligt gå en vandring. Vi hade ju regnkläder och allt var bättre än att sitta inne på hotellet och uggla. 
 
Jag hittade en bättre väg upp till Rabacal. Jag körde upp vid Calheta. Den vägen var fin, men bitvis mycket brant. På väg upp åkte vi genom en mycket fin skog, rena djungeln. Men sedan bar det in i molnen och allt blev kritvitt. Jag hade t.o.m. svårt att se korna mitt på vägen.
 
Det var bra skyltat mot Rabacal. Undantaget var när man kom upp till väg ER 110 och skulle svänga vänster eller höger, då saknades plötsligt skyltning.  Och det var kanske den viktigaste skyltningen. Men som tur var hade jag karta och såg att vi skulle svänga vänster.
 
Det var riktigt blåsigt när vi gav oss iväg nedför bilvägen mot Rabacal. Vi utgick från att minibussen inte körde när det hade varit så förskräckligt väder.  Kunde Inte vara många kunder att få då. Minibussen stod vid bommen uppe vid parkeringsplatsen, men ingen satt i. Så vårat antagande verkade stämma. Vi hade annars gärna åkt minibuss ned till Rabacal. Det var en tråkig sträcka och vi behövde spara tid. Klockan hade redan hunnit bli 16 och en promenad in till dom 25 vattenfallen skulle ta minst ett par timmar, troligtvis upp emot 3 timmar för oss. 
 
Plötsligt kom minibussen i full sula förbi oss. Så då körde den trots allt, kunde vi konstantera. Vi undrade bägge två varför vi inte stoppade den. Några minuter senare kom den tillbaka igen. Denna gång stoppade chaufören och frågade vart vi skulle. "Till dom 25 fallen och Risco" försökte jag förklara på en alldeles egen engelska. Då tittade han på oss med stor misströstan och sade något i stil med "you are on Madeira and the weather will give you big trouble". Han ville därför att vi bara skulle gå in till vattenfallet Risco, en promenad på ca: 2 kilometer fram och tillbaka. Han gav oss rådet att vara tillbaka senast klockan 18:00 då han körde sin sista tur upp till parkeringsplatsen. 
"Sure" fick jag ur mig. Jag tackade för hans mycket goda råd, dom tänkte jag inte följa. Mörkret skulle inte komma förrän bort emot klockan 20. Det var den tiden jag hade att sikta på.
 
Vi började med att gå mot Risco, det var så grönt och frodigt. Vi var mycket nöjda med att ha kommit iväg. Detta var ju trots allt ett av huvudmålen under resan. Därför kändes det riktigt bra att vandra fram längst med levadan. Men jag var mycket osäker på om vi verkligen skulle hinna in till både Risco och sedan 25 fallen innan det blev mörkt. Klockan var 16:30 och promenaden in till Risco och tillbaka skulle ta minst 45 minuter när vi filmar. 
 
När vi var nästan framme vid Risco bröt helvetet ut. Ett tropiskt oväder med skyfall av sällan skådat slag drabbade oss. Vi var förberdda på att det kunde komma regn, så regnkläderna var redan på. Men nu regnade det med stort R. Vi fick i alla fall testat våra regnställ ordentligt. Efter att vi kom tillbaka hem till Sverige har far försökt att få tag på ett nytt regnställ som förhoppningsvis inte skall resulterar i orden "så här blöt har jag aldrig varit". Vi tog inte minibussen tillbaka upp igen klockan 18:00, utan vi satt i hans buss i god tid för att åka med på turen klockan 17:30. Vår chaufför visste trots allt vad han pratade om. 
 
 

På måndagen hade vi lämnat tillbaka bilen. Vädret var strålande igen, det blåste varma vindar. Sista dagen på Madeira tillbringade vi med att gå strandpromenaden. Den börjar ungefär nere vid Rocken och går några kilometer väster ut. Man går bl.a. genom en tunnel där man kan få se hur havet grävt ut en stor håla i berget. Havet var vilt denna dag, stora vågor slog in mot land. Norska turister som skulle åkt hem på måndagen fick stanna kvar ett dygn på grund av vindarna. Men vindarna störde inte oss på marken. 
Den här promenaden är rätt trevlig som tidsfördriv om du varit korkad nog att lämna tillbaka hyrbilen fast du inte har fått sett allt du planerat. 
 
Jag kan väl avsluta med att berätta att vi inte åt ute på restaurang en enda gång. Undantaget hamburgaren uppe vid linbanestationen. Vi fann nämligen jättegod tillagad mat i våran affär. Det fanns 5 - 6 rätter att välja på. För 60 - 80:- fick man så man blev proppmätt. Det var många som valde att göra som vi. Jag tar av mig hatten för dessa duktiga kockar. Maten var smask varje dag. Vi förtärde den på vår balkong där vi hade fin utsikt över alla människor som var på väg ut för att äta på någon av stadens alla restauranger. 
 
Resan hem till Götet gick förträffligt. Madeira får jag åka till fler gånger.
 
Nedan en bild på vårat favoritstället där vi köpte all den goda maten.
Fel bild.
 
...och med vårat hotell i bakgrunden. 
 
Och så har vi kommit till punkt. Nedan en film som visar allt vi fick uppleva. 
 
En 14 minuter kort film från vår resa. 
 

Till top